Inlägg

Dimman

-
Hermann borde ha befunnit sig bara ett par meter framför mig då dimman kom in. Nu kunde jag varken se honom eller stigen uppför bergssidan. Jag såg knappt fötterna på marken. Mina ben, iklädda orangea vindbyxor, försvann ner i ett vitt mjölkigt moln. Pinnarna som markerade leden stod tätt, men inte tätt nog för att se från en till nästa. Jag trevade mig långsamt fram för att inte riskera att hamna utanför stigen.  Lika plötsligt som den rullat in lättade dimman. Hermann var inte där framför mig. Först i den stunden insåg jag hur naturligt det känts att vandra i tystnad. Att han skulle ropa till mig hade jag knappast räkna med, men lite överraskande var det att jag inte själv känt något sådant behov. En gammal dikt kom för mig, "Det är egendomligt att vandra i dimman. Alla är ensamma. Inget träd anar sin granne. Alla är ensamma" Märkligt, var kom den ifrån? Måste ha triggats av dimman. Jag har inte tänkt på den diktstrofe...
Läs mer

Resenären

-
Varför är bänkarna i vänthallar alltid så hårda? Är det för att förhindra att folk blir sittandes och somnar ifrån sin avgång. Jag sitter här och bänkens hårda träribbor ger mig ränder på baksidan av låren och en avdomnad bak. Att ändan somnar gör kanske inte så mycket bara resten av mig håller sig vaken. Det är ännu tidig förmiddag och jag är ensam i vänthallen. Tågstationen är liten och trafiken är gles. Min plan är att ta nästa tåg som stannar oavsett från vilket håll det kommer. Det kanske förefaller oplanerat men jag kan försäkra att så inte är fallet. Den här resan är välplanerad och välgenomtänkt, det är bara det att själva målet inte är viktigt. Det är därför jag inte bryr mig ifrån vilket håll tåget kommer eller åt vilket håll det skall vidare. Det är själva resan jag är ute efter. Rörelsen. Jag vill undkomma stillheten som väntar när målet är nått. Jag vill inte komma fram, är ständigt på väg. In transit, mellan då och sen. Jag önskar jag hade en biljett till här och...
Läs mer