Dimman

Hermann borde ha befunnit sig bara ett par meter framför mig då dimman kom in. Nu kunde jag varken se honom eller stigen uppför bergssidan. Jag såg knappt fötterna på marken. Mina ben, iklädda orangea vindbyxor, försvann ner i ett vitt mjölkigt moln.

Pinnarna som markerade leden stod tätt, men inte tätt nog för att se från en till nästa. Jag trevade mig långsamt fram för att inte riskera att hamna utanför stigen. Lika plötsligt som den rullat in lättade dimman. Hermann var inte där framför mig. Först i den stunden insåg jag hur naturligt det känts att vandra i tystnad. Att han skulle ropa till mig hade jag knappast räkna med, men lite överraskande var det att jag inte själv känt något sådant behov.

En gammal dikt kom för mig, "Det är egendomligt att vandra i dimman. Alla är ensamma. Inget träd anar sin granne. Alla är ensamma"

Märkligt, var kom den ifrån? Måste ha triggats av dimman. Jag har inte tänkt på den diktstrofen sen högstadiet. Jag fortsatte min vandring i uppförslutet, nu i något snabbare takt. Fortfarande ingen Hermann i sikte. Vart kunde han ha tagit vägen? Han kan väl inte ha trillat ner? Han var ju van vid vandring i berg och annan oländig terräng. Betydligt mer van än jag.

Det var en av orsakerna till att jag ens vågat mig på detta för mig ovanliga lilla äventyr. Att jag kunde förlita mig på Hermanns erfarenhet och den säkerhet han utstrålade. Dagens etapp av vandringen var planerad att avslutas med övernattning i en av STFs stugor. Väderprognosen antydde blåst och Hermann hade varit tveksam till tältning. Säkert av hänsyn till mig. Stugan skulle befinna sig några timmars vandring uppåt berget. Vi hade tittat på kartan tillsammans så jag var iallafall inte tveksam om vägen. Tack och lov.

Stormköket som hängde i sin rem utanpå min ryggsäck skramlade till och påminde mig om att det faktiskt gick att få en kopp kaffe. Som inbiten kontorsråtta har jag blivit i det närmaste beroende av drycken. Jag stannade, hakade av mig ryggsäcken och spände loss köket. En rätt stor flat stenbumling fick bli mitt läger för fikastunden. Innan jag ens hunnit fundera på om jag kom ihåg hur man monterar och får fyr i ett stormkök stod kastullen med vatten och kokade upp. Doften av T-röd letade sig in i nästan och tog mig tillbaka till barndomens vandringar på Sörmlandsleden.

Stormköket jag köpte med pappa på sportaffären sommaren då jag var elva och skulle ut på vandrig med skolklassen kom till användning många gånger efter det. En gång till och med hemma i radhuset under en kall vinterdag med ett längre strömavbrott. Nog visste jag hur man gjorde men senaste gången jag använt stormköket var jag inte mer än sexton år. Sen kom stadslivet och tog över.

Kaffet var gudomligt trots att det bara var gjort på pulver. Från min utsiktsplats på stenen såg jag en bra bit uppåt berget och leden som letade sig uppåt. Bakom ett krön låg raststugan, enligt kartan. Hermann kanske redan var där? Han skulle ha hastat på, inte tagit kaffepaus som jag. Han är inte riktigt den typen. Han vill mera fram. Målet är liksom alltid viktigare än vägen. För mig är det tvärt om.

Jag såg Hermann som framför mig, stegandes med långa raska kliv. Framåt, uppåt, precis som på jobbet. Han satt säkert redan vid det stora träbordet i stugans sällskapsrum och skrävlade. Undrade han var jag blev av? Kanske förutsåg han att jag skulle gå bort mig i dimman. Alltid hopplöst efter.
Vi började på jobbet samma dag, i samma roll, men det tog inte lång tid innan Hermann klättrat förbi och upp för karriärstegen. Själv vävde jag mitt nät åt andra håll, inte uppåt, mer inåt.

Hermann skröt, var alltid bäst, mest lyckad. Klarade allt. Kunde allt, liksom redan från början. Lärde han sig egentligen något nytt? Jag fascineras av honom, egentligen tycker jag inte ens om honom, inser jag. Han kan inte stava till ödmjukhet.

Tanken på en gemensam vandring föddes just på en fikarast. Hermann berättade att han köpt en ny sovsäck. Nån riktig "hard core"-variant. Det ena gav det andra. Jag råkade säga något om att jag alltid velat vandra längs den här leden. Leden där jag nu traskar vägen fram. Kanske ville han verkligen. Kanske han förbarmade sig över den bortkomna stadstjejen. Vad vet jag, men bestämt blev det i alla händelser.

Vi skulle ta tåget tillsammans. Ses på perrongen. Göra upp planer på vägen. OK. När jag inventerade min utrustning inför packningen fanns allt kvar på vinden. Ryggsäcken, sovsäcken och det gamla stormköket. I kökslådorna hittade jag mina campingbestick och kåsa. Tänk, allt man spar i nån sorts förhoppning att de skall hålla tiden tillbaka. Jag vill inte tro att något är för sent och jag kan fortfarande få fyr i ett stormkök, om jag vill.

Nu skymtar jag stugans tak, bra jag är på rätt väg. Det skall bli skönt att få vila. Flera timmars traskande i nya vandringskängor tar på krafterna. Snart sitter jag vid det grova bordet i trä. Kartan ligger utbredd framför mig och en kanna te som en annan gäst i stugan bryggt och bjudit mig ur står vid sidan om.

Vart skall jag gå imorgon? Någon ger ett tips, en vacker plats vid en liten fors. Kanske beger jag mig dit.

Av Hermann syns inte ett spår. Troligen står han kvar vid kontorets kaffemaskin och maler på om någon ny fräck vildmarksutrustning han spanat in.
Han kom aldrig till tåget.

Leta i den här bloggen

Mitt livs noveller

Dimman

Populära inlägg i den här bloggen

Resenären