Resenären

Varför är bänkarna i vänthallar alltid så hårda? Är det för att förhindra att folk blir sittandes och somnar ifrån sin avgång. Jag sitter här och bänkens hårda träribbor ger mig ränder på baksidan av låren och en avdomnad bak. Att ändan somnar gör kanske inte så mycket bara resten av mig håller sig vaken.

Det är ännu tidig förmiddag och jag är ensam i vänthallen. Tågstationen är liten och trafiken är gles. Min plan är att ta nästa tåg som stannar oavsett från vilket håll det kommer. Det kanske förefaller oplanerat men jag kan försäkra att så inte är fallet. Den här resan är välplanerad och välgenomtänkt, det är bara det att själva målet inte är viktigt. Det är därför jag inte bryr mig ifrån vilket håll tåget kommer eller åt vilket håll det skall vidare. Det är själva resan jag är ute efter. Rörelsen. Jag vill undkomma stillheten som väntar när målet är nått. Jag vill inte komma fram, är ständigt på väg. In transit, mellan då och sen. Jag önskar jag hade en biljett till här och nu.

Jag är som en haj, en fisk. Stannar jag kvävs jag. Jag är beroende av rörelsen som får livet att strömma genom mina inbillade gälar. Jag är en ständig resenär.

På tåget blir jag en passagerare men föredrar annars att se mig som en resenär. Bofast var länge sedan jag var. I ordet passagerare anar jag en passivitet som jag ogillar. Passageraren sitter där och låter sig forslas, fraktas. Viljelöst och lealöst. Resenären å andra sidan har en plan, hon har koll på rutten och vet åt vilket håll restaurangvagnen finns.

Passageraren sitter kvar i kupén och sover, missar många fina vyer och stopp på vägen. Resenären utforskar, tar väl vara på resan. Ni anar kanske ett visst förakt i mitt resonemang. Jag menar inget illa, jag är bara så rädd att bli den där passiva. Jag minns känslan av berusande frihet just när körkortet för bil var nytt. Då var jag ingen passagerare och mycket sällan hade jag sällskap i bilen. Övriga färdmedel som buss, flyg, båt och som nu tåg har jag inget förarbevis för. Där blir jag, liksom de flesta av oss på dessa fordon för masstransport, hänvisad till att vara just en passagerare.

Jag har inte mycket bagage. Vid mina fötter på stengolvet står en grön- och vitrandig strandväska. Pass, några plastkort kopplade till digitala siffror på en bank, ett par pocketböcker, min vältummade skrivbok, en liten necessär och ett enkelt ombyte kläder utgör dess innehåll. Längst ner i botten ligger en mobiltelefon som jag mycket sällan finner anledning att slå igång.

Jag inser att jag är priviligerad, att det är de där siffrorna på bankkontona som gör mitt liv möjligt. Obunden. Fri. Single, no dependants kunde det stå på mitt CV om jag någonsin behövde skriva ett. Som det ser ut nu kommer jag aldrig behöva arbeta. Arbeta för mitt uppehälle, som man säger. Uppehälle är just det jag försöker undvika till varje pris. Uppehälle, uppehåll, stillastående, bofast…

Ibland blir jag orolig att jag skall bli kvar någonstans, att jag skall trivas för bra. Låta mig snärjas och bli fast. Flera jag lärt känna har antytt att det måste ligga något trauma i botten, något jag flyr ifrån men jag tror inte det. Min rastlöshet är medfödd och den är för mig inget handikapp. Så länge ingen försöker hålla mig kvar för länge mår jag bra. Jag har aldrig känt behovet av långsiktiga varaktiga relationer med en liten grupp människor, det som de flesta kallar en familj. Snarare kände jag mig redan som barn låst och fångad i en vardag som för det mesta såg likadan ut. Samma hus, samma personer, samma rutiner.

Jag drömde mig bort, reste i tanken, alltid ensam. Eller inte ensam så, jag är ingen enstöring utan uppskattar umgänge med andra människor. Jag samtalar gärna med folk jag möter på min färd men det får inte bli för djupt, för nära. Då vill de till slut att jag stannar. Även jag kan fastna för vissa personer och sakna dem, men hittills aldrig mer än att lusten att dra vidare övervinner känslan. Någon gång har jag efter en tid försökt återvända till samma plats, men det har då visat sig att känslan förändrats. Tiden har gått och personerna jag saknat är inte desamma. Säkert inte jag själv heller.

När jag är på väg är jag tillfreds. Jag ser nya saker, möter nya människor, lär mig nya ord på nya språk. Jag provar intressanta saker att äta, badar i nya hav och vattendrag. Vissa saker är desamma vart jag än kommer. Som månen. Dess lutning i skyn kan variera, den omgivande stjärnhimlen likaså, men det är ändå samma himmel. Samma sommarhimmel som jag blickade upp i som barn från hängmattan på landet hos mormor och morfar. Min morfar var en insiktsfull man. Han såg tidigt vad jag behövde och lämnade mig sina tillgångar när han inte längre själv behövde dem.  

Resenären stannar först när hon är framme, när målet är nått och resan är slut.